Inledning
Detta har varit ett mycket speciellt arbete, roligt men otroligt svårt. Det var först när jag kunde definiera rummet, som definitionen gav mig lösningen hur rummet skulle gestaltas. Det kan tyckas självklart, nu när jag säger det, men för mig var det förlösande.
Man för inte glömma, att det finns ingen historisk formulering att se tillbaka och lära av. Då det står helt utanför religionen.
I litteraturen tycks rummet inte heller existera. Att anhöriga defilerar kistan är ju nästan ett tema inom film och litteratursfären, Men det är en katolsk sed som inte har med detta rum att göra. Den här platsen är ju innan. Den har heller inget med själva dödsögonblicket att göra.
Det är signifikativt att rummet inte har ett ordentlig namn. Rättsmedicinalverket kallar platsen Visningsrummet, som ju är ett beskrivande namn. Jag har anammat det efter viss tvekan, jag tyckte det var för anonymt och alldagligt för ett så speciellt rum. Men tycker nu, att det hjälper till ett definiera rummet och på så sätt stadgar upp besökaren.
Jag ser Visningsrummet så här:
Där inne ska råda vila. Koncentrationen ska vara på kroppen och inget får störa den.
Inga tydliga tecken eller bilder som stör. Däremot får det finnas tecken som leder bort eller öppnar upp.
Där ska vara mjukt och emottagande. Inga tillagda ljud, men naturliga ljud är viktigt. (Att öppna fönstret och höra fågelsång, kan vara befriande, men att stänga fönster och få utesluta omvärlden är också viktigt.) Totalt ljudlöst är kvävande.
Omsorg om den döda.
Tröst, om man vill, men också avstå från tröst.
Samt sist men inte minst, hela rummet måste vara så tydligt formulerat så det fungerar som en ryggrad för besökaren, klockrent.
Beskrivning
När man går in genom dörren ser man först motsatta väggen och får en omedelbar känsla för rummet
Den väggen ska beklädas med en, varm, sandfärgad filt.
Sedan ett nästan genomskinligt tyg, som tycker halva väggen och fortsätter i en böj. Den rundar av hörnet mot fönsterväggen, och täcker hela fönsterväggen. Man kommer inte se draperiet nästan, men de kommer livge rummet och ge en mjuk omhändertagande atmosfär. Jag tänker halvt omslutande hinna.
Man går nog rakt fram till kroppen och sätter sig eller ställer sig där.
(Man kan även säga, att man hjälper besökaren, med att fastställa att kroppen faktiskt är död, den sover inte. Men jag vill ändå ha ett täcke där, för mig signalerar det omsorg.)
Vad som också är viktigt är mattan under sängen. Den är omhändertagande och mjuk, i mötet mellan kroppen och den anhöriga. Mattan bekransar så att säga båren. Den är i vit-grå ull, med blåskiftande punkter, moln, vatten ånga och slöjformationer. Golvet i övrigt är en vacker oljad ekparkett.
Väggen bakom sängen, är frontväggen.
Där kommer ögonen att vila när man sitter vi den döde. Belysningen best år nästan uteslutande av levande ljus.
Jag tänker mig en smal ljusramp. Den består av gjutet, tjockt glas. Jag har skulpterat fram ett prov, där det mänskliga, handens avtryck syns tydligt. (Delarna ska vara så långa som ugnen till åter).
I glaset finns hål på rad, för ljus. Personalen har särskilt bett om att få värmeljus. Men jag har även hål för vanliga ljus, om man vill ha det någon gång.
Ljusen kommer belysa en relief som upptar nästan hela väggen,(ca 140x200cm) Den tar upp samma tema som mattan. Rök, dimma, vattendrag. Reliefen rimmar även med filtväggen först ås och tar upp den mjuka atmosfär jag vill ha i rummet. Jag hoppas väggen kommer leva av de fladdrande lågorna under. Så att man kan drömma sig bort, men så diffust att man inte blir störd.
Höger vägg, ska vara tom vid sidan av reliefen. Men längre ner mot dörren ska det vara ett tröstehörn.
Det är ett högt bord (70x50x110 cm), som står vid ett mönstrat fält, (ca 1 m) På bordet är det en duk, vattenkaraff och glas. Det har rundade hörn med en nedbyggd hylla för näsdukar, så man kan ta näsdukar genom en springa i bordskivan.
