Meta Isæus-Berlins (f. 1963) installationer har rönt stor internationell uppmärksamhet och visats på biennaler och utställningar runt om i världen. Johannesburg, Istanbul och Venedig, är några platser där publiken mött konstnärens speciella sensibilitet. I en installation på Africus, biennalen i Johannesburg 1995, visades verken Container, Way Up och Baloon. Container, ett rosa skimrande golv, utfört som en yta av känslig hud, (polyeten och silikon), en hud med en bubblande olivoljekälla i centrum. Way Up, 1000 dinosaurier i gelésammanflätade på en lång lina, svävande fritt ovanför lungan Baloon. Utställningen uppmärksammades av internationella kritiker och curatorer och ledde vidare till en utställning på biennalen i Istanbul 1997 där verket Almost as Usual visades. Ett slutet rum med ett äldre möblemang som förde tankarna tillbaka i tiden. Ett vardagsrum med möbler från 1900-talets början, samtliga med surrealistiska förtecken. Gick man som betraktare in i rummet omslöts man av en annan tid och en mycket märklig atmosfär. Besökaren befann sig plötsligt på en plats där tingen levde och berättade om sig själva, tyst men ytterst påtagligt. Meta Isæus-Berlin har genom sina installationer skapat konstverk som etsat sig in i minnet och givit metaforer för livets skilda händelser, ibland surrealistiska eller traumatiska men också poetiska och kärleksfulla som verket Nästan ingenting på Dunkers kulturhus 2002. Alldaglig verklighet, absurd skönhet och fantasi i en blandning som ställer saker och ting på ända och skapar helt nya betydelser. En konstnärlig förmåga att kombinera vanliga objekt och vardaglighet till det oförutsägbara. Hennes möjligheter att ladda ett rum med betydelser och känslan hon har för att »uppleva atmosfär« och gestalta densamma är ofta utgångspunkten i den konstnärliga processen. Under senare tid har Meta Isæus-Berlin gått vidare i sitt konstnärskap och utforskat måleriets möjligheter vilket visades på den omfattande utställningen på Liljevalchs konsthall 2006. Gestaltningen utförd för visningsrummet på Rättsmedicinalverket i Linköping visar åter konstnärens känsla för atmosfär och rum men här med en återhållsamhet och lågmäldhet. Förmågan att se, uppleva och förstå platsen är själva utgångspunkten. I detta fall den enkelhet som platsen kräver. I skissbeskrivningen för uppdraget att gestalta visningsrummet beskriver 122 hon rummet; »Där inne ska råda vila, koncentrationen ska vara på kroppen och inget får störa den. Inga tydliga tecken eller bilder som stör. Däremot får det finnas tecken som leder bort eller öppnar upp. Där ska vara mjukt och emottagande. Inga tillagda ljud, men naturliga ljud är viktigt«. En drapering av tunn sidenorganza som sveper runt vägg och hörn där den bakomliggande väggen täckts med filt. Ett centralt textilt konstverk på fondväggen som anger en riktning i rummet och i själva bilden genom den vita cirkel som framträder i en ljus rymd, avgränsad upptill och nedtill av blå horisontlinjer. Nedanför den textila bilden en ljusramp, likt isblock, i gjutet glas för levande ljus. En djupblå, flossamatta på golvet som korresponderar i färg mot britsens blå drapering. En näsdukshylla och en strömmande, abstrakt, platsspecifik målning från golv till tak som skapar ett flöde och blir en metafor för tidens gång.
