“Jag köper väldigt mycket konstböcker, det är min last. Jag äter mig igenom dem och lagrar bilderna i kroppen. Jag har ett starkt bildminne, det kan nästan vara plågsamt”
Vind och vatten
Meta Isaeus-BerIin har en ateljé andra konstnärer skulle
mörda för. Hundra kvadratmeter stor, högst upp i ett bostadshus med egen altan och Utsikt över takåsarna på
Kungsholmen i Stockholm. Men när hon först blev erbjuden att köpa loss torkvinden ovanför familjens lägenhet tackade hon nej. Hon ville inte stå ensam och arbeta, särskilt inte så nära hemmet.
Men eftersom vinden varken hade tillgång till rinnande
vatten eller var godkänd för övernattningar var den fortfarande ledig något år senare. Och då kände Meta
Isaeus-Berlin att hon var mogen att ta steget uppför den
smala vindstrappan.
Nu tillbringar hon mer tid här uppe än i lägenheten en
trappa ned. När barnen var små var de välkomna att sitta
och leka i ateljén, men i övrigt är det ett privat rum, säger
hon: “Det är verkligen ingen allmän plats. Om någon
kommer på besök i lägenheten och frågar om de får gå
upp i ateljén säger jag nej. Folk säger så mycket dumheter,
det stör den konstnärliga processen.”
I dag är radion hennes främsta sällskap i ateljén. Hon
kan hela P2:s tablå utantill, säger hon, och störs mer av
tystnad än höga ljud. Däremot undviker hon att tala i telefon eller sätta på datorn före lunch. Med en kaffekopp
vid sin sida och penslarna i perfekt ordning arbetar hon
intensivt tills hungern gör sig påmind.
Meta Isæus-Berlin är själv uppvuxen i ett konstnärshem
och tillbringade mycket tid i fadern Olle Isæus ateljé. När
han gick bort ledde det både till en personlig kris och en
konstnärlig nystart för Meta Isæus-Berlin. Efter att huvudsakligen ha arbetat med skulptur och installationer i många
år började hon åter måla i olja.
Till en början såg hon det som ett privat arbete, men
efter att ha blivit uppmuntrad av en curator visade hon sina
nya målningar i en stor utställning på Liljevalchs år 2006.
Den möttes av blandade reaktioner — många som följt
Meta Isæus-Berlin genom åren blev upprörda över att hon
bytt teknik, och en del kritiker gick hårt åt utställningen.
”Det bara stärkte mig”, säger hon i dag, “jag blev som en
bulldog och bet mig fast. Jag kan inte säga att jag inte
brydde mig om vad de skrev, det giorde iag. Men det
113
gör mig förbannad att folk ser konstnärer som ett varumärke. Det är en ständig kamp att vara levande och vital.
Jag upplever att jag fyller en lucka, det är inte många som
målar som jag, så jag vill hävda min rätt att göra det.”
I början av 90-talet arbetade Meta Isæus-Berlin så gott
som uteslutande med skulpturala installationer. Hennes
främsta medium var vatten, som i en uppmärksammad
installation med en vattenfylld säng eller den översvämmade lägenhet hon iscensatte vid bomässan Bo01, 2001.
Även i hennes senare måleri är vatten ett viktigt motiv. I
den stora målningen “La Mer” från 2011 syns till exempel
en naken kvinna som flyter på rygg i det virvlande vattnet. Om man kan se spår av sekelskiftesmålaren Eugéne
Jansons blå skymningstoner i koloriten, så hämtar Meta
Isæus-Berlin framför allt inspiration från den belgiska
konstnären James Ensors gåtfulla verk.
Nyligen investerade hon också i ett verk av den svenska
konstnären Carl Fredrik Hill: “Det är ett sätt för mig att avdemonisera Hill”, säger hon. “Om jag själv äger en bråkdel av honom är han en bråkdel min, och då blir jag fri.”
