META ISÆUS-BERLIN HAR allt sedan starten 1993 då hon gick ut Konsthögskolan i Stockholm gjort sig känd som en konstnär som mästerligt behärskat installationen som uttrycksform. I verk efter verk har hon visat sin suveränitet och kraft genom att iscensätta föremål som tillsammans skapat andlösa bilder. De är många nu, som vi minns med tacksamma och oroliga sinnen. Verk som visats på Venedig- och Istanbul-biennalerna, i Sydafrika och Melbourne i Australien och här hemma. För att bara nämna några: Chair Beside Bed, 1996, Almost as Usual, 1997, She Leaves the Light on, and Forgets the Room, 1998, Vad minnet väljer, 2001 och Ett Vattenhem på Bo01 samma år.
Men så hände något som blev tydligt i samband med den stora retrospektiva utställningen på Liljevalchs våren 2006. Måleriet hade tagit över installationen som uttrycksmedel. Och på duk efter duk, i utställningens mitt, flödade färgen och berättelserna ville aldrig ta slut. Nu fick vi se de människor som kanske befolkat rummen i installationerna eller var det kanske en helt annan sida av berättelsen som tog plats på scenen.
Att byta från ett medium till ett annat – en omöjlighet för en konstnär under det sena 1900-talet, men nu när ett nytt århundrade tagit över tiden och en ny generation konstnärer naturligt arbetar gränsöverskridande, ja då kan det kännas befriande och självklart.
Jag tittar på ett foto från installationen: Återblickens Transparanse från 2004 och slås av att det faktiskt lika gärna kunde vara en av hennes senare målningar. Så väl har hon översatt eller transformerat sitt uttryck från installation till måleri. Det hon ville uttrycka i installationerna finns nu i målningarna och människorna har blivit synliga i rummen.
Färgen flödar fritt och lustfyllt med en livsbejakande sensualitet och stark erotisk närvaro.
Med färgen kan Meta Isæus-Berlin gå längre in i de imaginära rummen. Berättelserna har befriats och det magiska och irrationella har intagit de mörka partierna på duken och besitter så det vi inte kan se, utan bara känna oss fram i.
I målningen Dröm – Geten – Miami blandas drömmen om Miami med Robert Rauschenbergs get (Monogram) från Moderna Museets samling. Geten som blev ett självporträtt eller en bild av konstnärens villkor. Med färg i ansiktet och ett skyddande bil-däck runt magen. Här återuppstår den i mitten av målningen men nu rentvättad och vit och mer lejonlik. Färgen har flutit, runnit ner till målningens nedersta kant och det långa angora-håret lindar sig, flätar sig lekfullt och smeksamt runt hornen, gardinerna och rummet.
Meta Isæus-Berlin följer spår i vardagen. Hon påminns om känslor och händelser som utspelat sig i drömmen eller i verkligheten.
Duken blir den scen där dramat tar form och vitt skilda händelser blandas. Tiden flyter genom minnets filter och färgen fryser tiden för ett ögonblick och gör ett avtryck.
I målningarna Tivoli, Dag och Natt och Sekretären fladdrar känslorna mellan lust och olust. Och mitt i det ambivalenta tillståndet försöker mörkret ta över och smyger, kryper och flyter fram. Det vi inte ser, inuti mörkret, lockar och skrämmer oss ibland mer än det vi ser.
De svarta organiska formerna som hänger i taket nära lampan och bredvid fönstret och den fladdrande gardinen som följer ljuset i Dag och Natt kan vara järtecken som leder rakt ned i badkarets djup. Bakom Sekretären tornar en mörk rymd upp sig och tränger på. Men den vackra, böljande och skira gardinen håller emot mörkret och fångar upp sekretären med alla dess hemligheter och minnen.
Från mörkret till det genomsiktliga, det transparenta, ljusa och till det oformliga vattnet som rinner, flyter, forsar och vinden som får tvätten att fladdra och dansa.
I målningen Ursköljningen flyter den unga kvinnans hår i handfatets vatten likt Ofelias och hennes späda, nakna kropp lyser blekt och intensivt.
I Blottad fladdrar underkläderna på klädstrecket mellan de nyss tvättade lakanen och vinden leker med formerna och fyller dem och låter dem ge sig hän i allas åsyn.
Så får det osynliga, som äger rum i ljuset och mörkret, form i målningarna. Det tar plats på scenen och bjuder in oss att följa med till platser vi känner igen men aldrig varit på. Med säker pensel och känsla, för Meta Isæus-Berlin oss vidare ut på äventyr som vi aldrig kunnat ana att de fanns.
Och jag minns en formulering av en helt annan konstnär, fotografen Diane Arbus: “Ingenting är någonsin detsamma som de sa att det var. Det är det som jag aldrig sett förut som jag känner igen.”