Meta Isæus Berlin
Sömngångerskan
I vilken värld befinner sig den som går i sömnen? Det är frestande att säga ”i sin egen”, men sömngångaren, till skillnad från den som bara drömmer, agerar ju även i de vaknas verklighet. Det är just detta som gör sömngångaren intressant. Sömngångaren rör sig i två distinkt åtskilda verkligheter samtidigt. Därför är det tveksamt om vi i egentlig mening kan sägas möta dem. Vi kan vara i samma rum, men det som sömngångaren tycker sig se och göra där har lite eller inget med hur denne uppfattas. Och även om vissa sömngångaren kommunicerar med sin omvärld, blir det som sägs i allmänhet fragmentariskt och obegripligt, på en gång komiskt och obehagligt. Det går att vara på samma plats som sömngångaren, men inte i samma värld. Eller kanske kan man uttrycka det så här: fastän de kan vara i din värld, kan du inte vara i deras.
Sömngångaren pekar ut en dubbelhet i tillvaron som Meta Isæus-Berlin har utforskat under hela sin karriär. I installationer, skulpturer och målningar närmar hon sig tillstånd där vi blir osäkra på vad något är, tillstånd där tillvaron destabiliseras. Hon arbetar inte i första hand med radikala omkastningar där allt ställs på ända, utan med subtila förskjutningar där det välbekanta blir främmandegjort. Som när du möter en familjemedlem som går i sömnen. Vid första anblick verkar allt normalt. Men det är det inte.
Idag är det många som känner till Meta Isæus-Berlin genom hennes måleri, men under 1990-talet gjorde hon i huvudsak installationer. Redan då rörde hon sig mot det obekanta. Ibland var hennes verk uppenbart otäcka med dramatiskt rinniga, blodröda väggar eller mörka, droppande objekt. Men hon arbetade också i subtilare nyanser som mer antyder än målar ut: det fanns en sorts hotfullhet i hennes verk som påminner om undertonen i skräckfilmer sekunderna innan något kommer att ske.
Den underliggande tonen av fara ekar vidare in i den aktuella utställningen. Verk som ”Ångesthålet som dränerar dig på livsenergi varje morgon” från 2015 framställer hur ett svart hål formerar sig mitt i dubbelsängen. Hålet hotar den trygga existensen, där det sväller och slukar energi som om det levde på den. Miljön för ångesthålet pekar också på en annan, viktig sida av konstnärskapet: motiven utspelar sig ofta i hemmiljö. Det gör situationen dubbelt hotfull; inte ens hemmets trygga härd är fredad. Det är kusligt.
På tyska heter ”kusligt” ”unheimlich”, vilket antyder att det kusliga inte handlar om det obekanta (även om detta kan vara obehagligt och skrämmande på andra vis), utan om att något välkänt, något hemmavant, blir o-hemlikt. För hundra år sedan drog psykoanalysens fader Sigmund Freud växlar på denna betydelse i essän ”Das Unheimliche” från 1919. Det är en text som har spelat stor roll i många tolkningar av den sorts betydelseförskjutningar Meta Isæus-Berlin arbetar med. (Det är en talande sinkadus att ”Det kusliga” publicerades på svenska i tidskriften Kris 1993, samma år som Isæus-Berlin examinerades från Konsthögskolan.) Att det hemvana blir o-hemlikt var förstås av särskilt intresse för Freud som sökte förklara hur vårt agerande hela tiden påverkas av det omedvetna, av krafter vi kanske anar, men som vi mer eller mindre tränger undan i vårt vardagliga agerande. När vi blir rädda för det välkända, visar det att det kanske inte är så välkänt för oss ändå. Det finns alltid andra saker under ytan, andra sidor av myntet, andra historier som det invanda kan eller skulle kunna berätta. Men det är inte alltid vi vill veta.
Mycket av det Freud skrev kan idag kännas otidsenligt och hans exempel verka vara mer giltiga för de beteendekoder som styrde en högborgerlig miljö vid förra sekelskiftet än vad de är idag. Och så är det väl i många fall. I Freuds starka fokus på fadern och på kärnfamiljen fanns knappast utrymme för queer eller för ifrågasättande av heteronormen. Men frågor som rör det omedvetna och det kusliga är fortfarande relevanta: vi reagerar alltjämt starkt när något välkänt blir osäkrat och vi är inte heller idag fullt medvetna om vilka drivkrafter som styr vårt agerande och våra begär. Vi är långt ifrån ”herre i vårt eget hus” som Freud kallade det.
Drömmen spelar en central roll för både Freud och Isæus-Berlin. För psykoanalytikern var det i detta tillstånd som det omedvetna kunde komma till tals och därför blev drömtydning blev ett centralt instrument. Konstnären Isæus-Berlin drar inte riktigt samma växlar på drömmens innebörd, men hon intresserar sig för detta tillstånd där vi plötsligen befinner oss i en annan verklighet. I verket ”Drömmar och mardrömmar” från 2008 möter en kaotisk, obäddad säng där kudden har glidit ner halvvägs på golvet. Men det är inte det enda som är i oordning. Perspektiv och skalor är omkullkastade; framför sängen står en golvlampa som förefaller vara mindre än kudden. Bakom och över sängen svävar olika föremål. Något verkar vara en del av en sänghimmel, medan det färgglada, närmast abstrakta fältet ovan sängen framstår som overkligt, främmande det rum som gestaltas. Det är som om Isæus-Berlin har försökt fånga vad som kallas hypnapompa hallucinationer, det vill säga de saker man kan se när man befinner sig mellan drömmande och vaket, när uppvaknandet liksom inte skett fullt ut.
Det hypnapompa tillståndet (och det hypnagoga; mellan vaket och insomnade) är en passage, ett mellanting. Inte alldeles olikt hur sömngångerskan uppfattas av den som möter henne, där hon rör sig i vår värld och en annan värld samtidigt. Som den franske antropologen Claude Lévi-Strauss har uppmärksammat har mellantingen en särskild plats i många mytologier och religioner. Den som hör till två världar kan medla mellan dem och göra skillnaden mindre hotfull. Ett tydligt exempel på detta är Jesus, som är både människa och gud. Men den som hör till två världar är inte heller fullständigt kontrollerbar eller förutsägbar. Räven rör sig mellan skog och bebott område. Svärmor rör sig mellan två familjer.
Hos Meta Isæus-Berlin finner vi en annan sorts medlare mellan två världar, sierskorna, gestaltade i två nya målningar. I ”Sierskorna” ser vi dem på dagen, koloriten är distinkt och kvinnorna har vakna, klara blickar. I ”Sierskorna på natten” är koloriten nedtonad och de spöklika kvinnorna rör sig med slutna ögon, likt sömngångerskor.
Sierskorna har vanligtvis begåvats med egenskapen att kunna se in i framtiden. Hos Isæus-Berlin länkas denna egenskap till andra mellantillstånd, där drömmandet och sömngåendet är de mest uppenbara. Det faktum att det rör sig om tre kvinnor, gör det frestande att koppla dem till de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld; den nordiska mytologins ödesgudinnor. Kvinnornas ålderdomliga folkdräkt-liknade klädnad förstärker en sådan tolkning. Nornorna är mest bekanta för att spinna ödets trådar, vilket gör dem mer än sierskor. De spår inte din framtid. De bestämmer den.
Men Isæus-Berlins kvinnor sitter inte vid Yggdrasils rötter. Att det rör sig om nornorna är bara en närliggande, men inte entydig tolkning. Kvinnan som spelar gitarr i ”Sierskorna” antyder snarare en koppling till muserna, en annan kvinnlig mytologisk figur. Kanske kan man säga att Isæus-Berlins kvinnor är polysema: de har flera meningar samtidigt. Det gäller också i hög grad resten av målningen ”Sierskorna”. Kvinnorna rör sig fritt i ett öppet, men obestämt landskap. Det kan tolkas vara en vidsträckt äng, eller det kan tänkas vara placerat vid havet; den vita triangel i horisonten blir då ett segel och på marken bakom kvinnorna ligger en snäcka.
Osäkerhet i vad det är vi ser är talande för hur Isæus-Berlin blandar föreställande och abstrakt måleri. Hennes teknik påminner på detta plan om hur tidiga modernister som Vincent van Gogh gärna skissade upp bakgrund och himlar så de isolerade från resten av målningen ser abstrakta ut. Men likheten stannar där, för Isæus-Berlin använder inte bakgrunden som en experimentlåda. Inte heller vill hon snabbt skissa upp den snabbt för att komma till den viktiga förgrunden. Bakgrunden bär snarare på flera möjligheter på en gång. Den som studerar hennes abstrakta partier, slås av hur väl de samspelar med det föreställande. I ”Drömmar och mardrömmar” blev de till zoner av fram- och tillbakaträdanden, sådant vi försöker men inte lyckas fånga. Hos sierskorna blir de till olika landskap. De olika delarna i hennes abstrakta måleri flyter in i, griper tag i varandra och erbjuder på så vis flera olika tolkningsmöjligheter samtidigt. Det är långt ifrån Freuds sökande efter klara och avgränsade identiteter och närmre hur en av hans mer intressanta och kritiska efterföljare, belgiska Luce Irigaray tänker sig identiteten som möjlighet vilken endast temporärt tar sig en fast form. Hos Isæus-Berlin är abstraktionen inte non-figurativ. Men den är inte heller abstraherad. Den är ett mellanting. Den är på väg att ta form – eller så är den på väg att upplösas.
Utställningens tidigaste verk, ”Baloon” från 1994 påminner om att Meta Isæus-Berlin arbetar med betydelseförskjutningar på två vitt skilda vis. Å ena sidan har vi den osäkerhet, otydlighet som kommer med abstraktionen. Å andra sidan har vi den förändring som ett objekt kan gå igenom genom att bara ändra lite på dess förutsättningar. En ballong som fylls med vatten och binds vid något med ett snöre animeras, får liv. Det är inte kusligt, men komiskt. Här kopplar konstnären sig in på surrealismen, den av den modernismens -ismer som tydligast har förhållit sig till drömmen.
Jag märker att jag hela tiden återkommer till mina (konst)historiska referenser inför Meta Isæus-Berlin verk. Det hör inte i första hand samman med att konstnären faktiskt använder historien i sitt skapande, utan med att jag försöker förstå hur hon gör det. Hon gör det inte som en lydig lärjunge, eller som en postmodern ironiker eller ens som en samtida samplare. Med tanke på hur hennes fria associationer fungerar är jag frestad att säga att hon gör det som en drömmare. För drömmaren smälter referenser samman och bildar logiska system där ingen logik egentligen står att finna. Ingen vaken logik, det vill säga. I verket ”Radar” placerar konstnären två kvinnor i sekelskiftesmässiga kläder vid ett runt bord. Deras frisyrer blandas sömlöst samman med växtligheten i vasen framför dem så att det ser ut som om de strålar ut radarvågor.
Ett annat sätt att närma sig frågan som Meta Isæus-Berlins motivvärld(ar) är att diskutera relationen mellan det medvetna och det omedvetna. Det handlar om att hennes konst både fullt medvetet utförd och ett resultat av omedvetna, intuitiva processer. Men det handlar också om hur vi värderar och förstår det omedvetnas relation till det medvetna. Till att börja med: Vad är mest verkligt? Om vårt begär och våra beslut baserar sig på processer som vi endast vagt förstår, är då inte detta ”vaga” mer verkligt än de nyktra bevekelsegrunder vi erkänner för oss själva. Är då inte det drömska mer verkligt? Eller för att spetsa till frågan: vem är egentligen sömngångaren? Den som sover, eller den som är vaken? Vad är egentligen vagt? Det realistiska visar sig vara svårfångat. I ”Nattljus” möter två flickor med anakronistisk klädsel. Vid en första anblick ter sig bilden realistisk, men snart löses den upp som en hägring, där ljusets rökstrimmor blandar sig med den bakre flickans blus.
”Nattljus” visar också på ett annat återkommande inslag i Meta Isæus-Berlins måleri: den speciella koloriten som går i nästan jordliknande toner för att gå över i starka röda, gula och orangea, inte långt från den färgskala som Helmer Osslund på sin tid använd i sina skildringar av norra Sverige. De norrländska vidderna, och dess fauna återfinns i Isæus-Berlins väldiga ”Den stora glömskan”, en sammansatt triptyk. Det är ett komplext verk där konstnären dubblerar och speglar motiv i målningens vänstra hörn för att fortsätta med en kåtaliknade konstruktion i mittpartiet och norrskensljus och olika djurgrupper till höger. ”Den stora glömskan” är uppbyggd sekventiellt, det finns ett narrativ som börjar från vänster och går mot höger och det innehåller olika tydligt avgränsade moment. Men det är också ett verk som bokstavligen går att ställa på ända, ett verk som tar sin utgångspunkt i ett speglat moln med uggla och som tar olika vägar vart man går. Gör du dig krumbukten att vända målningen för ditt inre, får du dessutom början i slutet.
Att ett landskap ges en så central roll hör till ovanligheterna i Meta Isæus-Berlins skapande. Om nu ”Den stora glömskan” faktiskt skildrar ett landskap. Titeln är en passning till Lars Ahlins bok med samma namn, vars handling utspelar sig i en norrländsk kuststad. Motivet är troligen lika mycket en fantasi och ett inre landskap, som ett försök till att avbilda något i verkligheten. En tolkning som stärks om vi ser till konstnärens övriga produktion, där hon gärna utgår från något nära henne själv. I fallet ”Den stora glömskan” rör det sig kanske om en läsupplevelse. I andra fall rör sig det inre om själsliga dimensioner och familjeband. I teckningen ”Inre rymd” bär porträttet en annan idé om det inre landskapet, fångad i ansiktets koncentration. I diptyken ”Sleepwalkers” ger ungdomarnas blickar uttryck för något på en gång närvarande och frånvarande.
Vardagen är tydligt närvarande i de verk som utgår från olika klädesplagg. I ”Min garderob” och i ”Second Hand” utgör motivet en reflektion över det dagliga livets verktygsbod: väskor och stövlar samsas med ytterkläder och klänningar, redo att tas i bruk. Garderoben säger också något om hur vardagen gärna delas upp i två skikt: den del som är synlig, som pågår i vardagsrummen och som, i dess funktion av umgängesplats, hålls rimligt städade och kontrollerade. Och så har vi den del som är dold. I garderobens hemliga vrår kan kaoset få härja fritt. Ytterligare en bild av det medvetnas kontrollerande överjag och de omedvetnas fria rörighet.
Med den enorma ”Tarantella”, vilken till och med är större än ”Den stora glömskan”, har Meta Isæus-Berlin lagt ut en massa olika kläder och målat hela arrangemanget i svart-vit valör där konturerna av de tre sierskorna i klassicerande stil tar form mitt i verket. De faktiska kläderna för verket närmre konstnären själv, närmre den egna kroppen. Med sitt tydliga förgänglighetstema kopplar verket till stillebentraditionens memento mori; kom ihåg att du är dödlig. Döden lurar också i titeln – men som så ofta annars i konstnärens praktik är inget entydigt. Tarantellan är inte bara en giftspindel, det är också en dans. Detta blixtbelyser en annan tolkning av verket där kläderna får representera de många fester de har burits på.
I sömngångerskans värld är allting dubbelt. Drömmens rofylldhet blandas med gengångarens kuslighet, precis som den fångas i verket som har givit hela utställningen dess namn. Sömngångerskan har lämnat sin säng i tro att det som sker i sömnen egentligen sker i verkligheten. Hon blir därmed också en symbol för hur det omedvetna inte bara agerar ut i drömmen, utan liksom försöker sträcka sig ut i den verklighet där det annars hålls tillbaka. Kanske blir vi aldrig mer sanna mot oss själva, än när vi går i sömnen.
Om sömngångende är temat för utställningen, är sängen det mest återkommande motivet. I ”Ångesthålet som dränerar dig på livsenergi varje morgon” fungerar sängen som en plats av förlorad trygghet. En annan roll spelar sängarna i installationen ”The seven dwarfs” (1998), där förkortade sängar klämts in mellan två väggar. Verket anspelar såklart på sagan om Snövit, men här använder Meta Isæus-Berlin historien för att ställa trygghet och klaustrofobi mot varandra.
De sju dvärgarna berör en annan viktig sida av Meta Isæus-Berlins konstnärskap. Hon berättar gärna med bilder och föremål och låter oss att intellektuellt fundera över de många meningarnas sammanblandningar. Men hon är också en konstnär som i hög grad använder konsten för att gå förbi intellektets kapaciteter och språkets tillkortakommanden för att tala direkt till betraktarens kropp. ”The Seven Dwarfs” är en rumslig manifestation, inte en bildlig. ”Tarantella” handlar inte om kläder, utan är kläder. Dessa fysiska uttryck känns med kroppen mer än vad de förstås med medvetandet.
Spelet mellan den fysiska verkligheten och intellektets kapaciteter får sin yttersta form i ”Sleepwalker”, utställningens största installation. Här har Meta Isæus-Berlin låtit hänga ett möblemang upp-och-ned i taket. Genom en handspegel kan besökaren se vad som finns i taket genom att ändå titta nedåt. Effekten är slående: fastän vi vet att möblerna finns i taket, reagerar hjärnan som om de stod på golvet. I det tomma rummet försöker vi, helt i onödan, gå ur möblernas väg, eller, förödande, sätta oss ner i dem. Som drömmare i vaket tillstånd navigerar vi oss trevande genom rummet. För en utanförstående verkar vi reagera på något som inte finns, leva i vår egen värld. Fastän vakna, är vi sömngångare.