Om natten är det tyst. Sinnet har lättare att vara stilla. Det stilla sinnet blir mottagligt, en mottaglighet som inte alltid är angenäm. Dagens ändamålsenliga viljeinriktningar har sjunkit undan. Annat, mindre ändamålsenligt, kan dyka upp, från ingenstans verkar det som. Om dagen är klar och logisk, är då natten ologisk? Nej, inte riktigt. Logik har med följdriktighet att göra. Således kan nattens oombedda, ej uppenbart ändamålsenliga varseblivningar ha sin egen följdriktighet. Låt oss undersöka denna tanke.
Traditionellt och i synnerhet symboliskt är det inte natten som sådan som rymmer de plötsliga ingivelserna eller synerna, utan gränslanden, övergångarna mellan dag och natt, under skymning och gryning, när dagens logik luckras upp och nattens mörker inte är fullständigt. Natten i sig är en ogenomtränglig, outgrundlig potential. I skymning och gryning däremot kan nästan tydliga, närapå möjliga former och gestalter uppenbara sig. Men det där ”nästan” eller ”närapå” är djupt frustrerande för dagens logik, som ju vill vara tydlig och utan tvekan.
Just i gryningen, när man varken riktigt vaknat eller egentligen sover, kommer ibland en särskild sorts drömmar – skarpa, verkliga, djupt gripande. När man sedan, under visst motstånd, lyckats vakna helt och hållet, bär man fortfarande drömmen med sig en stund. Den kan till och med kännas verkligare än den vanliga dag man har vaknat upp till. För mig har detta inte sällan gett upphov till en alldeles särskild sorts oro. Det känns som om jag i den sortens dröm erfar något som – i en egendomligt fundamental mening – är verkligare än dagens pockande åtaganden. Hur kan det vara så?
I den dagsmedvetna logikens värld är svaret enkelt. I grund och botten är det fråga om en rent subjektiv inbillning, en sorts känslomässig överdrivenhet, i och för sig slående, men utan djupare betydelse för den verkliga världen. Är då min existentiella oro efter en sådan dröm utan grund? Eller säger den faktiskt något om hur verkligheten, det jag tar på allvar, blir till? För att närma sig ett svar är det lämpligt att helt kort gräva lite i historien. Då kan man upptäcka, att den klara, tydliga, målinriktade logik som styr de flesta av våra arbetsliv, faktiskt inte själv har ett så klart och tydligt ursprung som man lätt kan tro.
Den 10 november 1619, i ett varmt rum i den bayerska staden Ulm, hade den franske filosofen och matematikern René Descartes en sådan där speciell dröm. Först slungades han runt i en virvelvind, uppskrämd av vålnader. Han erfor en fallande känsla. Därefter drömde han att ett mäktigt åskväder genererade gnistor i rummet. Sedan blev allt stilla och lugnt. Alltjämt i drömmen famlade han efter en bok på nattduksbordet och råkade få upp en vers av den romerske poeten Decimus Magnus Ausonius: ”Quod vitae sectabor iter” (Vilken väg ska jag följa i livet?). Samtidigt dök en främling upp och sade ”Est et non” (Ja och nej). Strax därpå ebbade drömmen ut.
Den gode Descartes vaknade upp alldeles tagen och började be. Han beslöt att ställa sig under den Heliga Jungfruns beskydd och företa en pilgrimsfärd. Drömmens slutkläm kom han att tolka som nyckeln till hela vetenskapen, som den rätta grunden för all kunskap: den rationella metoden. Med denna accepterar man endast klara och tydliga idéer, delar upp komplexa problem i mindre och enklare beståndsdelar, argumenterar från det enkla till det komplexa och till sist undersöker man genom observationer eller experiment, så att man inte villat bort sig någonstans i tankegången. Om detta verkar bekant så är det ingen slump. Attityden i denna metod är det som numera styr allas våra vardagsliv. Den är och förblir höjden av rationalitet.
Men stanna upp nu. Betänk ursprunget. Höjden av rationalitet hos den rationellaste av filosofer, en man vars tankar bokstavligen format den värld vi numera lever i, hade denna morgon i Ulm ett fullständigt icke-rationellt upphov. Rationaliteten i sig var inte ny; den är en given mänsklig förmåga. Men att sätta den i centrum, att så kraftfullt göra den till den enda bedömningsgrunden för allt annat – det var nytt. Och detta nya uppstod ur Descartes upplevelse och tolkning av sin dröm. Ur en dröm! Idag lever vi i Descartes dröm. Mig manar detta till eftertanke. Det säger mig att den existentiella oro jag kan erfara inte är grundlös. Den underminerar min tilltro till det ändamålsenliga dagsmedvetandets självklarhet. Och om jag håller fast vid den insikten utmanas i förlängningen min självuppfattning som modernt förnuftig, framstegstroende västerlänning.
Vad som hände sedan med Descartes rationalism, med hans dualism mellan själ och kropp och med hans analytiska geometri (koordinatsystemet) är välkänt. Denna filosofi är den moderna verklighetsuppfattningen. Den förkroppsligas i nästan allt vi gör för att försörja oss och för att kunna klättra på karriärstegarna i de organisationer vi har byggt upp. Men då, på 1600-talet, under trettioåriga kriget, var den som sagt ny. Den var ännu inte självklar och alternativa tankemöjligheter gjorde sig ännu gällande.
En sådan uppenbarade sig kroppsligen i Paris den 1 december 1633, fjorton år efter Descartes ödesdigra dröm, i form av den kalabriske dominikanerbrodern Tommaso Campanella. I ungefär trettio år hade Campanella utstått vistelse i fängelse och vid upprepade tillfällen grym tortyr, på grund av sitt egensinniga och envisa fasthållande av läror som kyrkans ortodoxi och politik inte kunde acceptera, samma läror som orsakat att hans landsman Giordano Bruno bränts på bål år 1600. Campanella såg sig som profet. Han hade skådat vad han tolkade som den begynnande messianska tiden av friare tänkande och inte minst friare sociala former och relationer. Nätt och jämnt undkommen sina plågoandar i Italien hamnade han på sätt och vis ur askan i elden, inte kroppsligen, men väl mentalt.
Campanellas tänkande var rationellt, men inte grundat i tydliga och klara (matematiska) idéer, utan i sympatier, harmonier, magiska korrespondenser och astrologiska tecken. Det var ett sinnligt, erfarenhetsbaserat tänkande, inte ett enbart abstrakt och analytiskt. Han gjorde ingen fundamental åtskillnad mellan kropp och själ, eller mellan Gud och naturen. Allt levde och andades, genomsyrat av samma evigt livgivande Ande. Fram till ankomsten till Paris hade han länge varit en av Europas tongivande intellektuella, trots att han mest suttit fängslad. Bland annat hade han inspirerat den mysteriösa Rosenkorsrörelsen, en diffus men kraftfull strömning som även satte Descartes sinne i brand. Rosenkorsrörelsen sade sig eftersträva en total revidering av kunskapen och samhället, inte olik den som många efterlyser i våra dagar av hotande ekologisk katastrof.
Att Campanella är bortglömd idag har bara en orsak. Descartes vann, eftersom hans och hans gelikars idéer gav upphov till snabb och uppenbar ekonomisk och militär nytta – förutom att de, faktiskt, var teologiskt mindre kontroversiella. Åtminstone utgjorde de ett mindre hot för de etablerade makthierarkierna. Så Campanellas sista år i Paris var ett nederlag, inte bara för honom utan – då – också för en organisk, sinnlig syn på världen.
Själv svarade Descartes på en direkt fråga, att han inte hade funnit mycket av substans i den celebre kalabrierns skrifter. En av den nya rationalismens främsta vapendragare, Marin Mersenne, träffade den till Paris nyligen anlända Campanella, men fann honom otidsenlig och redan vid sidan av det begynnande etablissemang som Mersenne själv representerade. Campanellas kvalitativa, animistiska värld väckte föga sympati i Paris mondäna filosofiska salonger, i vilka den nya världens premisser smiddes allt fastare. Den rationella tanken – den klargjorde substans. Det sinnliga erfarandet av levande relationer gjorde det inte.
Denna specifika del av det världshistoriska skeendet åskådligör på den världsliga arenan det som i liten skala äger rum när vi, var och en av oss, blir osäkra på vad som egentligen är verkligast och viktigast. Är det vad vi så starkt anat i en dröm, eller i något annat annorlunda medvetandetillstånd, eller i ett tillstånd av genuin oro för våra relationer – eller är det vad ”alla andra” säger till oss som är det sanna och riktiga? Är det erfarenheten, våra sinnliga relationer till allt annat, som är bärare av det verkliga, eller är det vad vi tänker, när vi tänker ”som man ska”?
I vårt samhälle idag finns det bara en kategori människor som har ett institutionaliserat fribrev från att tänka som man ska. Det är konstnärerna. Och en konstnär som tydligt och avsiktligt, men intuitivt, verkar i och ur nattens – men framför allt gryningens eller skymningens, drömmens – gränstillstånd, uttrycker och förverkligar emellanåt något mycket mer än ”kreativitet”. Premisserna för det som sålunda blir till är i förlängningen en radikal utmaning mot de strukturer som placerar konstnärerna i ett reservat, till synes åtskilt från det som är ”på riktigt” (skatter, försäkringar, fastighetsmarknaden, riksdagen, NATO). En sådan konstnär har, kanske utan att själv fullt inse det, kontakt med en latent verklighet som vi i Väst sedan länge har svårt att erkänna som just verklig.
Vad betyder verklig? Det har med verk att göra, med verkande. Verkligheten, verkligheter, är fundamentalt sett verb. Verkligheter blir hela tiden till och upprätthålls sedan, i större eller mindre grad, under kortare eller längre tid. Hur blir de till? Var kommer de ifrån? Hur upprätthålls de? De djupast verkande konstnärerna bär i själva sitt verkande början till svar på sådana frågor, i kraft av de olika själs-, sinnes- och aktivitetstillstånd de genomlever i sitt bokstavliga skapande – från intuition, eller dröm, till fysisk manifestation. Om vi tänker på konst och konstnärskap på detta sätt uppmärksammar vi något som tycks vara utomordentligt svårt att inse inom det moderna samhällets institutioner: nämligen, för att citera vännen Navid Modiri: ”allt är påhittat”.
Ett sådant påstående kan förefalla egendomligt lättvindigt. Om det vi erfar och behandlar som verkligt är ”påhittat”, så tappar det liksom substans, vilket kan vara svårt att acceptera. Framför allt blir det väldigt svårt att leva efter, om vi inte har tillgång till de djupa existensskikt där själva påhittandet sker, skikt som systematiskt mörkas och åtminstone passivt, omedvetet, motverkas av alla institutioner som grundats på cartesianska premisser. På att själ och kropp, tanke och känsla, är helt olika saker, på att verkligheten är något objektivt där ute och oberoende av oss, på att ting är det enda verkliga, inte relationer.
Konstvärlden är i sig, i vissa avseenden, en sådan mörkläggningsinstitution. Ändå är den också, under rådande förhållanden, en bokstavligen livsviktig fristad. Var annars skulle ett annorlunda påhittande verkligen kunna ske och frodas, tillräckligt opåverkat? Det kan bli inkrökt i sig självt, visst, men att så sker är inte alls nödvändigt eller oundvikligt. Samtidigt behöver vi alla i högre grad inse, att den frigörande konstnärliga förmågan och kraften inte bara hör hemma i det som konventionellt definieras och inramas som konst(verk). Såsom Descartes dröm och dess efterverkningar så tydligt visar, är konstverk det vi faktiskt lever i. Så frågan blir: vad för slags konstverk vill vi egentligen leva i?
Campanella och hans sympatisörer förlorade på 1600-talet. Descartes och hans vapendragare vann. Vart tog de levande sympatierna, harmonierna, de magiska korrespondenserna vägen sedan? I konsten försvann de aldrig. Och från konsten kan de komma tillbaka. Skymningens och gryningens, ja själva nattens logik försvann aldrig, kan aldrig försvinna, bara ringaktas, trängas undan, tillfälligt. Ty denna logik är själva verklighetens logik. Den är inte påhittad. Den är naturen själv. Storslagen, enastående, hänsynslös, drabbande, vacker på gränsen till det outhärdliga. Vi märker av den nu, när vi globalt börjar erfara, att våra påhittade civilisationskonstruktioner hotas i grunden av klimatkris och massutrotning av levande varelser. Går det att hitta på något annorlunda? I konstens icke-institutionella verkligheter är svaret definitivt: ja.