Det där tillståndet då vi vacklar mellan vakenhet och dröm… då vi inte kan fästa vår uppmärksamhet vid någon säker punkt…tillståndet emellan, vad är det? Det kan upplevas som skrämmande, vi har ju inte längre kontroll över vad vi ser och upplever. Men det kan också vara härligt, vi kan uppleva och se starkare och tydligare än i vaket tillstånd. Tillstånd emellan väcker en känsla av att våra sinnliga intryck av verkligheten är rikare och mer komplexa än vad vi lyckas omfatta och förstå i vaket tillstånd.
Kanske vaknar vi med ett ryck. Inte sällan upplever vi då att ting och gestalter, vars närvaro vi varit så säkra på i drömmen, plötsligt försvinner inför våra ögon. Kanske domnar vi av och försvinner in i drömmens värld. Inte sällan upplever vi, då vi kanske hastigt rycks tillbaka, hur lätt främmande gestalter tar form inför våra ögon, fast vi plötsligt ser att denna form bara hör till vårt inre. Vi blir påminda om att de gestalter och de ting vi ser omkring oss, och som vi upplever som verkliga, alltid är resultatet av en mycket komplex process som vi kallar varseblivning.
Meta Isæus-Berlins målningar och installationer i utställningen Nattlogik handlar om ett tillstånd mellan dröm och vakenhet. Psykologin, filosofin och hjärnforskningen har länge utforskat skillnaden mellan det som vi ger uppmärksamhet i vårt medvetande, och det som vi bara vagt tar in. (1) Men oftast utgår undersökningarna av vår varseblivning från ett vaket ”normaltillstånd.” Många har givetvis pekat på hur det skiljer sig från drömmen. Tillståndet mellan sömn och vakenhet, däremot, blir ofta över; som om det saknar egna kvaliteter. Men det är kanske just i detta svårfångade tillstånd, i detta emellan, som vare sig är dröm eller vakenhet, som rikedomen i vår perceptionsförmåga blir som tydligast.
Nattlogik hänför sig till rummet vi somnar och vaknar i. Avskalat och enkelt; en säng, ett nattduksbord, ett bord, en stol, en kaffekanna. Saker som är nära och familjära, som möter oss i slutet eller början av dagen. I Meta Isæus-Berlins verk är det just enkelheten som träder fram: sängen, verket med titeln Nattlogik, är en enkelsäng. Lakanen är skrynkliga och veckade, men sängen är prydligt bäddad. På nattduksbordet, i verket kallat Den arkadiska spegeln, ligger en bok uppslagen. Där står också ett glas med vatten. Det finns något nästan sakralt över enkelheten, som om det handlar om en meditation över det mest elementära. Det finns inget modernt eller skräpigt över dessa möbler, inga skärmar eller distraktioner. Här rör vi oss ostört i landet emellan.
Alla dessa föremål hör till den förutsägbarhet vi söker före insomnandet. Den enkelhet som vilar över dessa saker som ska få vår tankeverksamhet att flyta långsamt snarare än att rusa, vår blick på världen att flyta ut snarare än att bränna fast, vår kropp att känna den behagliga avslappning som kommer då vi inte behöver spänna oss inför något oväntat. Samtidigt är det i detta tillstånd som vi är som mest öppna, och beredda att ta emot det oväntade.
Det sägs att man inte ska väcka en nattvandrare, kanske för att chocken blir för stor då skiftet mellan sömn och vakenhet går för snabbt. Pulsen rusar, musklerna blir spända, hjärnan kan inte anpassa sig till den nya verkligheten med den snabbhet som följer med ögats blinkning. Men den välbekanta sängkammaren lindrar vaknandets chock. Vi känner igen sängen, glaset, boken.
Men Isæus-Berlins verk för oss bortom det välbekanta. Genom att hänga såväl installationer som målningar skapar hon en ny horisontallinje, ovanför marken. Vardagligheten kastas om, ändras och förskjuts. Delar tillkommer, egenskaper förvandlas. Framför allt gäller det tyngdlagen; sängen, skulpturen Nattlogik, hänger på väggen. Det som brukar vara tungt blir lätt. Men sängen är gjord av brons. Det som borde vara lätt blir plötsligt tungt igen. Och det som brukar vara mjukt, lakan, täcke, kudde, blir hårt. Egenskaperna i materialen och känslan av materialen ställer perceptionen på ända. Vad är det vi ser?
Konsten, skriver Descartes, som var en mästare just i att beskriva tillståndet mellan sömn och vakenhet, gör just det som drömmen gör; använder kompositer för att framställa en ny verklighet. Det är ingen slump att Descartes, i det efterlämnade anteckningshäftet Les Olympiques beskrev drömmar som han burit med sig då han var ung. I en av drömmarna finner han en bok, som innehåller poesi. När han läser ser han in i universums djupaste hemligheter genom ”den gnista som bara vetenskapen kan väcka i oss” men som poeten får att spraka livligare än filosofen. (2)
Descartes Meditationer låter tillståndet mellan dröm och vakenhet bilda vägen mot en ny förståelse av perceptionens villkor. ”Jag är rädd att vakna”, skriver Descartes, för ”mellan dröm och vakenhet kan jag se saker som om de inte vore en del av min vardag. Jag är friare, och jag kan reflektera över min perception på ett sätt som får mig att förstå inte tingen, utan hur jag ser på tingen. Den vakenhet som skulle följa skulle bli desto mer skoningslös, för med den skulle jag inte befinna mig i dagens klara ljus, utan i ’det oerhörda mörker som följer på de svårigheter’ som just upptäckts.” Meditationer handlar om just detta fallande, in i mörkret, och ner på botten, som han beskriver i inledningen till den andra meditationen: “precis som om jag plötsligt hade fallit ner i väldigt djupt vatten, är jag nu så förvirrad att jag vare sig säkert kan sätta mina fötter på botten, eller simma och hålla mig själv på ytan.” (3)
I denna svindlande rörelse, då jag mediterar över hur tingens sinnliga kvaliteter drabbar mig, deras tyngd, lätthet, färg och form, blir jag också främmande för mig själv. Isæus-Berlins verk fångar just denna svindlande känsla, och skapar i rummen denna yta emellan, vare sig på botten, eller simmande.
Verken är inte surrealistiska i meningen att de söker en öververklighet, eller formulerar en estetik av metamorfoser, oväntade möten och ambivalenser. Men det finns en dragning åt en drömestetik; kanske åt en historia, eller en självbiografisk berättelse. Här finns också drag gemensamma med den kvinnliga surrealistiska våg som uppstod efter andra världskriget, i efterdyningarna av den surrealism som lite mer formellt stötts av manifest som efterlyste en expansiv drömlogik i konsten, gärna med erotiska dimensioner. Kvinnliga konstnärer som Leonora Carrington, Toyen, Leonor Fini, och Frida Kahlo skapade ofta drömmar och rum, rum som också inrymde en historia, eller åtminstone fragmentariska minnen. De refererade till sin barndom. De blottade något arkaiskt och arkadiskt, med referenser till ett liv som var tydligt kvinnligt, som i verket Oblivion, där vi öppnar och gläntar för att se en klänning. Möbeln, och klänningen, är lika enkla som de är mångtydiga. Jag möter också en person i detta ögonblick. Sängen, skåpet, bordet är för en person. Vem är de för? Är de kanske för mig?
Inte sällan använde surrealisterna också drömmar. Även Freud utforskade landet emellan. Utan den sekundära bearbetningen, det vill säga det moment efter uppvaknandet då drömmen ges formen av en berättelse, hade inte drömmen alls kunnat gestaltas ens som bild. Berättelsen kanske inte hänger ihop. Men för Freud var denna bearbetning, som först kanske äger rum mellan dröm och vakenhet, en alldeles nödvändig del av drömmen, som annars inte skulle framträda ens med sin brist på logik.
Att samla verken under beteckningen Nattlogik säger också någonting om att det finns ett surrealistiskt drag i Isæus-Berlins konst. Det handlar då inte om att blotta något chockartat, eller söka en mytologi. Det handlar mer om att söka en annan värld i världen. Kanske en undervärld, kanske en Alice i Underlandet-värld. Men Nattlogik är för stram för att bli surrealism. Den bjuder in till en annan värld, men det är inte en värld där det omedvetna bryter in. Det är snarare en värld som har en gåtfull parallell, en motsvarighet.
Motsvarigheterna är stramt uppbyggda. Under bordet hänger ett likadant bord. Under stolen hänger en likadan stol. Kanske befinner de sig under ytan. Men vad som är original och vad som är kopia är inte tydligt. Samtidigt får de verk som är 3D sina motsvarigheter i 2D; efter den skulpterade sängen följer en målad säng, och så vidare. Målningarna blir, som Isæus-Berlin beskriver det, ett slags ”minnesmålningar.” De upprepar en upplevelse, men förskjuter den och och får oss att se den på ett nytt sätt.
Mycket handlar om materialen. Detta är en utställning som adresserar våra sinnen. Sinnena rör sig runt och orienterar sig mot materialen. De blir ibland bedragna eller lurade, av tyngdkraften, horisontallinjen, färgerna och det förment verklighetstrogna.
Proportionerna spelar också roll. Är sängen för stor? Bordet för litet? I gränssnittet mellan sömn och vakenhet är proportioner och sinnliga intryck inte givna. Här finns också någonting i Isæus-Berlins estetik som för oss till de frågor om objektet och om materialitet som diskuteras i den samtida filosofin. Allt för länge, skriver Bruno Latour, har objekt felaktigt porträtterats som fakta. Men det är att göra dem orättvisa, och att göra erfarenheten av dem orättvisa. Objekt är “betydligt mer intressanta, varierade, osäkra, komplicerade, långtgående, heterogena, riskabla, historiska lokala, materiella, och nätverkande” än vad vi hittills velat föreställa oss. (4)
Det är kanske en sanning med modifikation. Både 1900- och 2000-talet har i sanningens namn varit besatta av objektet. Theodor Adorno formulerar i Negativ Dialektik idén om en ”objektets oerhörda vikt.” Från Marx till Freud, Adorno till Kristeva, har objektet varit i fokus. Från marxism till psykoanalys har det vävts stora teorier kring hur vi ska betrakta objektet i konsten mer specifikt. Konstobjektet ger upphov till projektioner, hopp och drömmar. Det kan också bli till fetisch, i en socialt och erotiskt laddad ekonomi. Konstobjektet har alltid antagit multipla former, det är en kropp i förvandling. Det kan ses både genom medvetna perspektiv och det omedvetnas förvandlingar. Kanske är det därför det blir så avslöjande.
Isæus-Berlin låter verken dra in den som betraktar dem i sin sfär; i sitt emellan vakenhet och dröm. Jag kan känna verkens tyngd, men jag kan också höra dem ljuda i rummet; det porlar, och det viner.
I utställningen finns en vilja att inte bara lösa upp skillnaden mellan betraktare och betraktat, utan också att lösa upp skillnaden mellan mänskligt och icke-mänskligt. Isæus-Berlin sätter på många sätt materian i fokus. Materian framträder som tyngdlag, och utmanar sinnena. Materian bidrar också till den parallell-ställning av världar som framträder i flera dimensioner på utställningen, genom upprepningar och upp- och nerställningar.
Det finns idag också en sofistikerad diskussion om materialitet, som pekar på dess relationella karaktär. För Karen Barad är materia inte ett statiskt begrepp, som fäster objekt och personer i fasta former. Varje atom, mänsklig såväl som omänsklig, har istället en del i ett föränderligt flöde, där interaktioner och experiment kastar om och ändrar på förutsättningarna.
För många är det just sådana relationer som landet mellan dröm och vakenhet kan locka fram. Jag blir som åskådare kallad av de ansiktslösa objekten. De handlar på något sätt både om någon annan, om mig, och om sig själva. Då jag rör mig genom rummen uppfattar jag allt mer hur komplexa dessa föremål är. Samtidigt reflekterar jag också över min egen betraktelse. I detta land emellan är det inte bara verken som spelar huvudrollen. Det är också jag, som betraktare.
Noter
1. Se t ex Gurwitsch, A. (1964). Field of consciousness (No. 2). Duquesne University Press., Husserl, E. (2012). Ideas: General introduction to pure phenomenology. London: Routledge.
2. Les Olympiques de Descartes ed. Fernand Hallyn (Genève: Librarie DROZ, 1995), 22.
3. The Philosophical Writings of Descartes, vol II, ed. John Cottingham (Cambridge: Cambridge University Press, 1984), 16. Förf. översättning.
4. Bruno Latour 2006 http://www.metamute.org/editorial/articles/realpolitikto-dingpolitik-introduction-to-making-things-public.