Den utsökthet som kännetecknar Meta Isaaus-Berlins arbeten förvandlas till en skaparkraft för nya erfarenhetsformer i det ögonblick betraktaren träder i dialog med eller fysiskt modifierar hennes verk.
av ROSA MARTINEZ
Denna av konstnären medvetet
eftersträvade interaktion uppstår
inte på det rena förnuftets domäner
utan i vågorna och virvlarna på passionernas hav, detta ursprungliga
kaos där lidelserna leker, detta fält
där ödet, hänförelsen eller likgiltigheten, vilka enligt Hume formar vår själ, förvandlas till grundelementen i nya verkligheter och
förbinder oss med existensens flödande kontinuum.
Då Meta Isæaus-Berlins skapelser inte bara är tankeövningar i
avsikt att framställa en metaforisk
avbild av världen, är de inte heller
— eller inte heller enbart — rena teoretiska spekulationer för en
begreppslig gestaltning av existensen. De är exempel på hur konstens
språk kan träda i omedelbar kontakt med livet, hur det konstnärliga skapandet ställer sig till förfogande för den andre, för den som
betraktar, tolkar och utforskar det
såsom ett rum och en process ur
vilka känslor, erfarenheter och tankar genereras. Meta Isæus-Berlins
konstnärliga val dekanterar på ett
alltmer accentuerat sätt mot denna
art av processuell och erfarande
verksamhet, vilket tydligt ansluter
henne till en existentiell vision av
konsten och skapandeprocessen.
Wittgenstein hävdade att filosofin inte är teori utan verksamhet
och Deleuze gjorde gällande att
konsten, i likhet med tänkandet
eller vetenskapen, är ett sätt att
uppfinna världen, att skapa och
grunda den. Begäret uppfyller inte
bristens tomrum, det är en drivkraft som alstrar verklighet. I Meta
Isæus-Berlins skulpturer framkallas denna verklighet delvis av deras inbjudan till betraktaren att uppleva dem, röra vid dem, leka med dem, modifiera deras struktur och former, att låta
sig hänföras av denna lätta
men uppenbara och oundvikliga eggelse av den
andres begär. Förutom att
överbrygga avstånd och upphäva konstverkets sakraliserade distans utgår
Meta Isæus-Berlin på så sätt
från medvetandet om sin
egen lust, lusten att framkalla emotionella och perceptiva transformationer som förändrar
betraktarens självförståelse och
erfarenhet.
Container (1994) är det äldsta av de tre verk som här presenteras. Dess material påminner om en kroppsyta, med sina färgskiftningar och reflexer, sprickor och skrovligheter, och behållaren som innesluter denna materia i upplösning är samtidigt en metafor för gränsen, för våra kroppars begränsning som känslornas bärare och behållare.
Av de senare verken är Knuff
(1995) kanske det som tydligast
uppenbarar konstnärens önskan att
göra betraktaren till en del av verket. De små vagnarna ändrar position varje gång en besökare stör ordningen. Personen blir på så sätt
ett centrum som inträder i tiden
och utför signifikativa förvandlingar i varseblivning, känsla och tanke.
Hal (1995), ett verk skapat speciellt för denna utställning, har
samma dimensioner som Container
men är placerat på utställningsrummets utsida och tvingar betrataren som passerar det att ändra sitt
vanliga beteendemönster samtidigt
som det visar hur ett och samma
stimulus kan framkalla helt olika
fysio-psykologiska reaktioner: somliga träder försiktigt över isen,
rädda att tappa balansen och falla,
medan andra ger sig hän åt leklynne och äventyrsanda.
Som konstnären själv har påpe-
kat liknar Container is och Knuff
påminner om isflak medan Hal är
äkta is. Valet av just dessa referenser kunde tolkas som de förenade
motsatsernas paradox — kylan och
värmen, essensen och dess upplösning — men bortom de omedelbara
tolkningarna är Meta Isæus-Berlins
skulpturer milda metaforer för det
vardande, för olika former att svara
på livets komplexitet och för begärets makt att skapa nya verkligheter. Därigenom ansluter de i högsta
grad till Nietzsches dionysiska
påstående att konstens uppgift är
att hålla begäret levande och att
stärka livsviljan.
Översättning från spanska av Oscar Hemer.
CONTAINER 1994 Silikon, polyeter, olja/ Silicone, polyether, oil. 13 x 330 x 300 cm Foto/ Photo: Tord Lund
