7 Installationer 1996-2001
Mitt första möte med Meta Isæus-Berlins konst ägde rum i början av 9o-talet. De skulpturer jag då såg präglades av att de var gjorda i något hudliknande material. Denna materialkänsla och skulpturobjektens organiska former verkade tränga sig in i mitt undermedvetande och hämta upp fysiska minnen. På något sätt var det en illustration av den kända tanken att kroppen är en karta över alla de känslor och upplevelser som vi har gått genom. Vi talar om kroppens minnen.
Mitt nästa möte var med hennes installation på utställningen Container 96 i Köpenhamn. Där presenterade hon installationen “I am not at home ” som var en drömlik bild av hemlängtan och de element som denna ögonblicksbild av nostalgi bestod av. Installationen var konstruerad som en scenbild och befann sig i en container som var uppe i andra våningen av en containerstruktur. Att scenen var upplyft bidrog ytterligare till dess drömlika karaktär; sedd underifrån verkade hela denna hemscen med dess intima ljus (en glödlampa hängande från taket)sväva i luften.
Retrospektivt sett verkar denna installation ha öppnat en ny fas i konstnärens arbete. Hon börjar använda scenstrukturer som ett visuellt ramverk och motiv i sitt arbete. Scenen som händelseplats representerar en förkortning och förtätning av tid och plats. Dess tid är den specifika tiden som anknyter till det händelseförlopp, det drama, som utspelas på scenen. Här är det antingen fråga om någonting som har varit eller som kanske kommer att vara.
I mötet med Isæus-Berlins sceninstallationer upplever man starkt att man inte vill stiga in på scenen utan hellre medvetet bibehålla sin roll som betraktare.
Konstnären lämnar inte plats åt betraktarens fysiska närvaro på scenen utan skapar något man kan att titta på och på så sätt blir åskådaren ett vittne, en observatör eller en medaktör som står på avstånd från det hon berättar. Viktigare än detta är dock känslan av att vara – intuitivt – medveten om att denna berättelse också har oroande sidor. Vi vet att vi är placerade inför ett psykologiskt drama som inte i första hand är till för att trösta oss utan snarare vill få oss att känna igen något vi helst vill glömma eller försöker dölja. Det är fråga om rädsla, ofta om en till synes ogrundad sådan, som speciellt förekommer när man inte är närvarande utan tänker på någonting på avstånd. Bortvarons rum, rummet mellan den aktuella händelseplatsen och den plats där vi fysiskt be?nner oss verkar vara den scen som är återgiven. Detta rum är minnenas eller aningarnas rum. Scenen representerar de fysiska spåren efter ett förgånget eller föranat drama.
Sett ur bildens grammatiska synvinkeln är det fråga om en ikonisk användning av index. Märkena / spåren / dokumenten efter ett händelseförlopp finns kvar och en underlig stämning råder i miljön. De har deformerat den “normala” situationen eller förskjutit dess betydelser bortom de sedvanliga. Spåren skall tolkas inom ett ikoniskt ramverk som existerar framför våra ögon här och nu. Hela världen har blivit förkrympt för dvärgarna på grund av Snövits väntan på prinsen och hennes vägran att se dvärgarna som män. “Dvärgarna tvingades utvecklas baklänges från män till barn” som konstnären själv har beskrivit situationen.
Om man tittar på elementen i hennes installationer kan man konstatera att grundscenen ofta är en borgerlig hemmiljö, ett kök eller en matsal, ett vardagsrum eller ett badrum, men oftast en sängkammare. Sängkammaren är kanske den mest lågmälda dramascen man kan tänka sig, men samtidigt också den mest privata. Den är både mikrodramats och drömmens scen, ett mellanrum eller ett rum beläget avsides från vardagens aktiviteter och verklighet, en plats för reflektion och känslor.
Vatten förekommer ofta som symbol i Meta Isæus-Berlins installationer. Hon berättar att hennes installation “Chair beside bed” med en vattenfylld säng som visades på Moderna Museet 1996 tolkades som en förlossningsscen av många. I det traditionsenliga symbolspråket är vattnet en symbol för födelse, rening och förnyelse och är en kvinnlig princip. Till skillnad från denna tolkning konstaterar hon att dessa stillastående vattenytor som täcker bäddade sängar står för rädslan för sjukdom, för otro och död men innebär även hysteri.
Att dessa rum så tydligt upplevs som privata beror också på den speciella ljussättningen. Ljusstämningen känner vi igen från privata situationer. En glödlampa med dess egenartade gula ljus. Ljuset skapar en cirkel där ljusets intensitet fördunklas mot kanterna.
Ljuset är en annan kvinnlig symbol i symboltolkningen. Till skillnad från vattnet står det för liv, sanning, upplysning och makt att skingra det onda och mörkrets krafter. I dessa scener hänger lampan ofta i en enkel tråd som följer varje liten rörelse i luften. Det sägs att vattnet är den flytande motsvarigheten till ljuset. Som symboler hör de ihop.
Kanske den innersta dramatiken i dessa scener skapas av att dessa kvinnliga symboler refererar till någonting annat än vad man vanligtvis associerar dem med. Det kan tolkas som ett upprop mot det rådande manliga symbolavtal som utgör den normala tolkningen, det normala läget. Hysterin är grundad på ett missförstånd: ljuset och vattnet i ostabil samexistens och ett iscensatt drama med dess stillaliggande, olycksbådande vattenlager och vacklande källa av ljus.
Marretta Jaunkkuri är intendent på Kiasma, Museet för nutidskonst, Helsingfors.