Fata morgana.En gammal historia. Ett underligt möte. Förberedelse. Brud och brudgum. Brudens upptäckt. She doesnt knoe I know. Bekännelsen. Med sitt val av titlar tycks Meta Isæus-Berlin anspela på litterära motiv i franskt och engelskt 1800-tal, där läsarens fortsatta engagemang säkras för varje ny kapitelrubrik. Romanen, och dess mer triviala form veckopressföljetongen, måste lyckas fånga och aktivera läsarens inlevelse- och föreställningsförmåga.
Att fantisera kan beskrivas som att tänka i linje med en expansiv och lustfyllt tillåtande rörlighet. Fantiserandet har karaktär av en kraft som på trots väller fram för att häva den brist på sinnlig mättnad och kontinuerligt kärleksfullt gensvar som häftar vid människotillvaron. Att fantisera med skapande förtecken är att föreställa sig, och därtill framställa, sammanhang bortom det synliga och omedelbart givna. Fantiserandet utmanar mig att ta min inlevelseförmåga på allvar, och att följa mitt känslo- och tankeflöde vart än det leder mig; sätt igång, följ med, kanhända får du syn på någonting alldeles nytt!
I fantiserandet ser jag både ett förhållningssätt och ett bärande tema i Meta Isæus-Berlins målningar från de senaste åren. Den drömmande, genomskinliga figuren som sitter lutad mot en vitmålad byrå med en låda på glänt i Själporträtt efter sommaren 2005 ger mig en ingång till detta bildskapande. Kvinnan ger sig hän åt ett läge där drömmandet omvandlar både kroppens och rummets egenskaper, ett sinnesläge där fantasin råder över förnuftet. Den kantiga möbeln är med ens ett rum och en famn med oanat inre, och ur väggens spiralmönster öppnas ett flöde…
Flickfantasier kan, tvärtemot gällande konventioner, visa sig vara långt ifrån oskuldsfulla. Med näsan tryckt mot en mörk ruta tycks en blek flicka absorberat följa den transaktion som äger rum inne i leksaksaffären. Mellan trollgubben bakom disken och den lockiga lilla tanten med fingrar som viftar likt larver växer ett nät av förbindelser. Figuren i bildens underkant begär något som överlappar och förskjuter mannens kropp. Varudiskens flöde av goda saker ? mackor, bananer, konfekt ? rinner i ett stiliserat mönster från hans mörka figur ner mot den lystet vädjande kunden. Nätet av rytmiskt böjda linjer växer i riktning mot flickan och väver samman henne med paret i butiken. Existerar tobakshandlaren och hans kund enbart i flickans fantasi? Iakttar hon kanske med avund deras intensiva mellanhavande från en position av ensamhet och motvilligt utanförskap?
Lekens motsats är inte allvaret utan verkligheten, skriver Sigmund Freud 1907 i essän Diktaren och fantiserandet. Den vuxna människan förväntas ha lämnat leken bakom sig för att istället agera på den förnuftiga verklighetens arena. Den vuxne antas kunna hantera tyngden av de besvikelser och begränsningar som är ofrånkomliga inslag i den otillfredsställande verklighet som utgör våra liv. Det utrymme för fantiserande som dagdrömmen tillhandahåller ger en viss kompensation för vuxenlivets frustrationer. Men riktigt värdefullt blir dagdrömmandet bara om de mer eller mindre medvetna önskningar och fantasier som är dess dolda drivkrafter bearbetas och ges konstnärlig form, resonerar Freud. De drivande önskningarna riktar sig mot två tydliga mål, menar han. De syftar dels till att upprätta den drömmandes sociala status, dels till att tillgodose dagdrömmarens behov av att känna sig sexuellt åtråvärd. Ärelystnadens fantasier samsas med erotiskt fantiserande i yngre mäns tänkande, medan det erotiska temat överväger i unga och kärlekstraktande kvinnors tankar. Idag, hundra år senare, framstår Freuds uppfattning om hur önskningarna fördelar sig mellan könen som delvis passé. Men kulturproduktionen i vår egen samtid kan ses som en massiv bekräftelse på att han på goda grunder insisterade på det sexuella innehållet i både mäns och kvinnors fantiserande i vaket tillstånd.
Återkommande i Meta Isæus-Berlins målningar är kvinnliga figurer som utstrålar ett begär, alternativt markerar en önskan som inte tycks möjlig att tillgodose. Begäret kan representeras av ett barn med änglahår och oroväckande vargsällskap, som i den mardrömslika Övertalningen. Det kan företrädas av en åldrad dam som hemsöks av fantasier och närgånget söker efter deras iscensättning i det inre av en yppig sekretär (Too Close). Kärlekssökande akademiker med bröst som silkespåsar vänder blicken mot partners i skiftande åldrar; unga kvinnor skickar lystringssignaler till idealiserade män i Doktorand på t och I professorns bibliotek. Smickrade, auktoritativa, avvaktande och i det närmaste ansiktslösa tenderar dessa åtrådda män att förkroppsliga en stereotyp maskulinitet.
Det händer att två kvinnliga figurer möts i bildrummet, den ena moget elegant med uppsatt hår och skuggad nacke, den andra en tonåring. Den ena, och det kan sägas om båda, sluter sig avvisande om sina tankar. Något slags motsättning eller stumhet, men också utbytbarhet, råder mellan dem. Hur man än tolkar perspektivet i titeln She doesn´t Know I Know utlovar den hemligheter i dubbla led. Det är oklart vad som avslöjas i målningen Bekännelsen, och lika oklart om det är den unga kvinnan eller den äldre som “bekänner”. Uppenbart är att det är den stående kvinnans kalla armbåge som speglas i bordsskivan, och att en röd fläck, likt ett djupt sår, lyser mellan dem i den isblanka ytan.
När “Beate och Dina” befinner sig i sitt eget bildrum sveper de sig i ett sagoaktigt flor av intima och interna väsentligheter medan de går igenom nattens händelser (Är ni tvillingar? “Nej, vi är bara systrar”). Det händer också att den figur som kan identifieras som konstnärens “jag” drar sig tillbaka och försvinner i motivet samtidigt som hon fyller bildrummet till brädden med sina tankar och sitt hängivna fantiserande. I den dubbelexponerade sängkammaren och havsutsikten Jag vet inte vad jag ska sa till mina döar är hon så invecklad i bildkonstruktionen, så hopvikt under röda bokpärmar, att skildringens “jag” nästan bara blir synligt i målningens titel.
Alla dessa målade interiörer vibrerar av viskningar och mummel, av ord som blir hängande halvvägs och som slukas av tigande och förnekande tystnad. Det tycks mig som om sorlet ständigt kretsar kring föreställningar och fantasier om kopplingen mellan kvinnlighet, sensualitet och erotik. Det faller mig in att allt som räknas till begärets område, sexualiteten inbegripen, villkoras av just fantasier snarare än av konkreta objekt och erfarenheter. Utan tillgång till flödet av tankar och föreställningar – längtan – som eggar begäret skulle väl den erotiska handlingen knappast komma till stånd.
I dessa stora bilder spiller en längtan och en lidelse ständigt över till föremålen i de omgivande rummen. När den uppslukande åtråns blodröda markörer inte möter något gensvar övergår de, likt de blåkalla fiskarna i Frustration, i tecken för skamligt begär. Människor tyr sig till möbler som sväller av metaforisk innebörd. Sammetsröda fåtöljer omfamnar de privilegierade aktörerna i Hon som har och hon som e har och Om en vän. Spisplattor glöder i kapp med den passionerade kyssen som äger rum bortom fönsterglaset i Fata morgana. Stolsitsar bulnar likt väldiga blomhuvuden, ur soffornas blekrosa stopp h lår (Jag förstår vad du menar, och håller med).Kurbitsornament bröstar sig våldsamt mellan telefonkiosken och bidén, två bekvämlighetsinrättningar som inställsamt omger sängen där någonting tänks äga rum under en väntande spegel… (När försvann telefonburen av brunlackat trä som stod i entrén till Liljevalchs konsthall?) Till Kärleksinstallation finner jag en uppsluppen pendang i rokokofantasin Don Giovanni är sjuk. Han vilar, ömsint och överdådigt ompysslad av fyra spröda bakelser som när honom med ägg. Minsann vänder han inte en beslöjad blick åt mitt håll! Med ens blir jag klar över att var jag än befinner mig i relation till målningarnas bildrum är jag osynlig för alla aktörer utom just den krasslige Don Giovanni.
I en annan bild av Don Juan ser han dock varken mig eller den “brud” som upphöjt registrerande följer hans förehavanden genom ett kikhål i taket. Kanhända är han bara en tillfällig gäst i denna kammare, en i en strid ström av brukare. Mannen därnere på sängen “vet inte att hon vet” (och om han visste gjorde det kanske ingen skillnad). I Brudens upptäckt har den kvinnliga huvudfiguren en synlig arm med en liten inåtvänd hand men däremot ingen underkropp, inga ben eller fötter i motsats till bildens övriga figurer, det tungt volangklädda bordet inräknat. Det ser ut som om hon genom sin “upptäckt” omvandlats till en sällsam orkidé eller en gudinna som likt Indras dotter väljer att sväva över mänskliga trivialiteter.
Ofta undrar jag var jag själv befinner mig i relation till det som händer i bilden. Inte heller är det som sker någonsin en fråga om entydighet. Än sveper min blick över utrymmen där måtten mäts i isande avstånd; i bilder som Another Room och Stilla läckage markerar tomma glasytor en avlägsen fond som samtidigt utstrålar en hektisk dynamik genom färgens omättade skiftningar. Än möts blicken av interiörer som antyder lägen av desto mer påträngande närhet. Stora målningar som Den melankoliska timmen och et visar en ömsom ljusmättad, ömsom dunkel rymd där perspektivet kan tänkas utgå från en högt placerad armatur eller från en spindel som bländad kurar mellan vägg och tak. Det är som om mitt blickfält sammanfaller med ett lufthav vars fallhöjd är avsevärd. Ibland får blicken istället orientera sig i det både vida och trånga rum som döljs under vattenytan. Nu är det som om jag har blivit en av de glosögda fiskarna i as porslinsfigurer. Om min blick här är en fisks klistrar jag i målningar som Brudens upptäckt och Skrämmande vårkänslor likt en fläck i taket högt ovanför rum som öppnar sig likt mentala utgrävningar.
Motivet i Skrämmande vårkänslor erinrar om de planer över ideala egna rum som man gärna ritar i övergången mellan barndom och tonår. Stolar, eldstad och vitrinskåp står nätt på rad som i ett dockskåp. Ett par skor och en tom brudklänning antyder att interiören tillhör en dam, men en dam som tycks ha lämnat scenen. Sängen vilar bäddad med vita lakan, lampan väntar på att få sprida ljus över huvudkudden. Rummets besvärjande ordning övergår i sugande instabilitet. Där en trygg matta borde hålla sängens fjärde ben öppnas en vindlande trappa mot ett beslöjat schakt och jag trevar mig ner ? eyes wide shut- mot den härd som glöder längst inne i dunklet. Sammanfaller min utblick över rummet med den frånvarande damens perspektiv? Är det rentav i mitt eget själsliga golv som schaktet blottas?
Jag flyr till en magnifik pjäs som balanserar sin kurviga tyngd på desto stadigare lejontassar: den nybarocka soffan för två i Brud och brudgum. På det spegelblanka golvet dansar den likt en lovsång till kroppen. Det föresvävar mig att denna möbel kan ses som en metafor för en liksom inifrån lysande kvinnokropp, en saligt befruktad lustgård fylld av spaljerade träd och stenläggningar av onyx och karneol. Utsikten med det eteriska landskapet och trädet är lånad från en framställning av Madonnans bebådelse som Sandro Botticelli målade på 1480-talet. En bro förbinder tornet till höger om den stilla floden med borgen på den andra stranden. Allt tvivel är skingrat, allt badar i ett översinnligt och förklarat ljus. Vad bilden, med sin makt att förkläda och förskjuta mening, sannerligen kan tillhandahålla är ett privilegierat ögonblick för fantiserande.