Inledning
Efter att ha försökt gestalta ett dygns desperation eller tillvarons ekorrhjul i form av två installationer, “Uppgåendet” och “Sänggåendet”, kände jag mig tämligen tom. Den nervösa energin jag tyckte mig uppleva hängde sig kvar och förgrenade sig till människor jag mötte. Hänsynslösa cyklister, joggare överallt, karriärister som aldrig tar paus. Likt en vresig gubbe som står och slår med käppen i snödriva, eller en tonåring som äter frukosten sovande, såg jag tillvaron nattsvart. Behovet av ett reningsbad var väckt.
Jag är uppvuxen med Primalskriket. Nu vet jag att det var en behandlingsform av Arthur Janov som grundades 1970, men då som barn visste vi inte det.
Utan vi såg framför oss vuxna som skrek rakt ut, eller att de ställde sig i skogen och skrek i grupp allt vad de kunde. Vi fnissade, men myten levde kvar att om man bullrade mycket, levde ut sitt inre med stor stil, så skulle alla må bättre. D.v.s. man skulle gräla högt, skratta högt, tala högt.
Det funkade inte så bra. Jag tror vi skrämde varandra mer och den som talade högst vid middagsbordet vann, tyvärr.
Men nu i rusningstrafik på tunnelbanan t.ex., eller vid otroligt städade sammankomster så längtar jag efter att den myten dammas av och används. Jag tror att primalskrikets återkomst behövs.
Någon form av förlösande energi.
Undervegetationen gör sig påmind
Jag tänker att i utställningen pågår en existentiell pendling mellan “Primalskrikets återkomst” och “Ångesthålet som dränerar dig på livsenergi varje morgon”, som är i ständig rörelse.
Om skriket ljuder ut i rummet, så suger hålet in med ett slurpande ljud, samt ger kraft och behov till ett nytt skri.
Då bildas en tyst ljudväxling som ekar i huvudet.
En bälg som pulserar mellan rummen.
Utblås och Insug, Utblås och Insug.
De fem övriga målningarna är verk som ger upphov till den här energin:
Radar
Höga förväntningar
Alvar Aaltos sanatoriemöbler
Vad händer sedan?
Fukt
Fukt är en paradismålning och hänger på kontoret. Som alltid är paradiset inte närvarande utan mer som en hägring.