Titeln på hennes verk: ÄR DU MEDLEM? inger oss känslan av den mörka drömlika frukosten; sömniga ögon, grå nästan svarta novembermorgon. Klibbiga barnhänder, svullna frukostflingor på tallrikens kant. — För mig är det ett påtagligt minne, när man åt hade allt en tendens att följa med; man blev översköljd av det man just hade ätit. Nu när jag själv har barn känner jag mig också nergeggad av det barnen ätit. Det finns ett slags kitt; ett KÖKSKITT, som jag tycker är viktigt, det hör till vardagen. När jag går och handlar något så otroligt vardagligt som mjölk och ägg och får frågan; “Är du medlem?” Då blir det nästan komiskt… Medlem i vad? Behöver man vara medlem för att äta frukost? Även om jag förstår att de menar medlemskap i Konsum, så blir det som om de frågar något annat. Jag går hem med matkassarna och spinner vidare; MEDLEM I VARDAGEN, en hemlig organisation som har ett omöjligt uppdrag. Det finns inget så svårt som vardagen! Hemskt! Hennes skulptur består av fyra bord ställda på varandra. Ett fint för matsalen i botten (1920-tal), över det köksbordet med perstorpsplattor som med mönster av Sigvard Bernadotte (1950-tal), på detta ett runt rött fult från IKEA 1970-tal), överst tronar ett litet taburettliknande grogg- eller kaffebord från slutet av förra seklet. Meta berättar att hon lagt ner mycket tid på att sätta in och ta bort; befolka och avfolka, de fyra rum som uppstår mellan bordsbenen. Men allt har förkastats; utom äggskalet och tuggummit. Kaffepannan med rött lock och ångvissla i pipan, “den var för mycket femtiotal, design och rekvisita!” Cornflakepaketet, “såg ut som reklam”. — USCH! Varumärkena är inte mitt uttryck. Tornet är en skulptur och inte ett skyltfönster. Satte jag in flingpaket, mjölkpaket, syltburkar blev det som om jag ville peka på varan. Förresten allting jag satte in på ytan, liksom besudlade den! De små rummen har en väldigt stark laddning, de blir ALTARE. Jag kunde bara inte sätta en kaffepanna centralt i ett altarskåp!
I stället valde hon de små tecknen. Spår. Intill tornet kommer hon att visa MATLISTOR; sådana som husmödrar skrev förr, och satte upp som anslag i köket. Pappren kunde vara prydligt maskinskrivna, daterade, undertecknade med namnförtydligande. Fläskläggen, fiskbullarna, spicken sill… Rätterna får i en sådan uppställning rättslig karaktär. Rättesnören för hushållskassan; smaklökar och magar ingår i ett större sammanhang. Folkhemmet. Näringsläran. Kostcirkeln, som den fördes fram då handlade om något större än hälsan, vikten och ekonomin. Magen; kroppen var både en del av och en bild av samhället. Konsumtionen var inte bara förtäring och förbrukande; utan istället SPJÄLKADES varje tugga upp. En del blev drivmedel, en annan byggnadsmaterial (till de växande och reparation för äldre). Matens övriga innehåll var de mystiska ämnen som behövdes för att allt ska fungera; VITAMINERNA OCH MINERALERNA.
— Tack vare matlistorna har projektet vänts, jag har fått in en omsorg
och arbete och en utopi, och en KÄRLEK till vardagen. Det handlar om
en planerad ekonomi, man köper all mat på en gång i Konsum, där
också utgifterna automatiskt är en besparing. Inför detta går det inte
att hålla en helt igenom surrealistisk ton, jag har förts ner till vardagens avgrund. Själv får jag köldrysningar inför tanken att veta vad vi ska äta
under en hel vecka.
Meta är det äldsta barnet i en stor syskonskara, därför fick hon lov att
vara bärhjälp. Kassarna var tunga; hennes mamma gick tio meter före
med sin del av bördan; veckoinköpen i enlighet med MAMMANS MATLISTA.
— JAG TYCKTE DÅ ATT MATEN VAR ÄCKLIG, det är utgångspunkten; den
äckliga maten: korvsoppan, torskrommen, blodpuddingen, fiskpinnarna, allt detta vedervärdiga är inspirationskällan till mitt verk. Men också det vedervärdiga som en förutsättning till festen; vi hade enorma
fester som var underbara och tog lång tid, då vi slukade, förbrukade
alla våra pengar. De som hade lite finare vardag kunde inte ha den riktigt stora BRAKFESTEN. Jag talar om det barnsliga minnet, glöm inte
det! Att jag kommer ihåg att jag tyckte maten var vidrig, betyder inte
att jag får samma köldrysningar av den idag.
Kanske talar hon om Barnets protest mot enformigheten och vanmakten i vardagen. Hon solidariserar sig med Barnets kväljningar samtidigt
som hon uppskattar rationaliteten i Mammans beslut.
— Nu är det jag som styr vardagen, som vuxen känner jag inte tristessen; tvärt om! När det är lov, längtar efter vardagen, den ger mig en stor
frihet att organisera. Alltså, vad man tycker om vardagen, är en maktfråga.
Ett tuggat tucummi, gömt under Barnets stol, det tycker jag var lagom; tillsammans med äggskalet fick det räcka. Fler saker hade besudlat mitt torn av bord. 1/2 timmen hos Meta Isæus-Berlin handlade om vardagens konsistenser; hur den känns att ta på. En grön barnstolsits är övergjuten av en klibbig substans; halvt genomskinlig grå blandning av protein, flott, socker och stärkelse. Kostcirkeln i väl blandad utspilld form. Spilld av små barn, som äter med händerna.
META ISÆUS-BERLIN
ÄR DU MEDLEM?
1998
