DN recension av utställningen Dreams and Illusions

Alma Löv museum of Unexp. art är just precis vad namnet säger – fullt av oväntade och omtumlande konstupplevelser. Ett experimentellt, anarkistiskt allkonstprojekt som startades av konstnärerna Karin och Marc Broos i värmländska Östra Ämtervik 1998, gick i graven 2010 för att återuppstå tre år senare, under ledning av makarna Broos dotter Stella.

Antalet permanenta skulpturer och paviljonger ute i naturen växer varje år med några nya verk från de tillfälliga utställningarna. Så är fallet även inuti huvudbyggnaden Paleis Oranjestraat. Det är en enorm gammal hölada som byggts om och på i tre plan, med ett centralt kafé möblerat med loppisfynd, en liten scen och en sektion för Karin Broos stämningsmättade, fotorealistiska måleri. Runt omkring stora salen finns ett tjugotal rum för olikartade installationer, däribland Marc Broos myllrande och maxade ”Dödstädning”, som bland mycket annat innehåller en cementblandare med strimlade artiklar om Donald Trump.

Numera finns en karta med det labyríntiska ”palatsets” planritning på ena sidan och på den andra trettiotalet utomhusskulpturer och paviljonger utmärkta i en snitslad bana. Det behövs! För det är lätt att bli överväldigad av detta vildvuxna privatmuseum, där de sällsamma stämningarna i sommarens temautställning ”Dreams & illusions” passar platsen perfekt.

Peter Johansson, ”Mörkergardin”. Foto: Staffan Jofjell

Det är också uppenbart att här får konstnärerna fria tyglar och stormtrivs – flera av årets nio konstnärer har återkommit. Däribland den flitigaste gästen Peter Johansson, nu med en ”Mörkergardin” som anspelar på både dalaromantik och Ukrainakriget, medan Jonas Liveröd har återvänt till Tornpaviljongen med expressiva, motorsågade träskulpturer.

Även Lovisa Ringborg har återvänt, i år aktuell i flera rum, varav en nybyggd paviljong som växt fram i nära samarbete med Stella Broos. På mitt förra besök, 2018, såg jag för första gången säregna skulpturer av den annars fotobaserade konstnären; ett slags blandformer av hundar, hästar, fåglar. På Alma Löv är familjen Broos hästar och ett halvt dussin hundar en naturlig del av gemenskapen och Ringborgs kapelliknande ”Pelarsalen” vaktas nu av en hundskulptur. Den har drag av varg men är mest lik en vinthund. I katalogen talas det om hunden som en mytologisk figur, en ledsagare från en dimension till en annan.

Ringborgs paviljong är sakral och drömlik, och hit lär en granne vallfärda varje morgon för en meditativ stund. Ett rött, överjordiskt ljus strålar in i kapellet, genom ”kyrkfönstrena” med tryckta fotografier av björkdungar, tagna med infrarött filter. Under vissa ljusförhållanden uppstår en tredimensionell effekt i relation till naturen utanför – men under mitt besök är det så varmt och kvavt att tillvaron gungar bara av det.

Lovisa Ringborg, ”Pelarsalen”, interiören i ett nybyggt kapell. Foto: Lovisa Ringborg

Medvetandeförändringar är dock ett tillstånd som flera av konstnärerna söker. Meta Isæus-Berlins målning ”The seeker” är katalogomslag – en kvinna med ögonbindel och ett ljus i handen, en symbol för ett inre sökande efter okända dimensioner. Isæus-Berlin är även representerad med flera verk som utforskar myten om Orfeus och Eurydike. I en målning står kärleksparet tätt sammanslingrat i dödsriket, mot en gråsvartspräcklig fond. Duken har konstnären enligt uppgift både skrynklat ihop och stampat på för att uppnå önskad effekt.

Ute i den blå Atriumpaviljong har Isæus-Berlin skapat installationen ”Waiting”, med fler scener ur Orfeus och Eurydike, och andeväsen svävande längs väggarna. I paviljongens mitt, bakom spröjsade fönster, står ett middagsbord med en musselgryta, varur det strömmar vatten. Hur vi läser denna surrealistiska scen beror på stämningsläge och personliga erfarenheter. Men för mig är den lika delar olycksbådande och trösterik, vattnet kan ju både dränka och skölja bort allt ifrån smuts till sorger.

Vatten är ett återkommande element i Mila Teshaievas fotografier i serien ”Midsummer dream”, som tillkom förra sommaren under en vistelse på Gunnerudsgården, Alma Lövs konstnärsresidens. Det är fotografier som växt fram i samarbete med ungdomar i bygden, djupt symboliska scener som talar om desperation, ensamhet och längtan bort men också om drömmar, kärlek och förbundenhet med naturen. På den allra starkaste bilden syns en ung kvinna under vatten, en nutida Ofelia.

Mila Teshaieva, ”Lindis”, foto ur serien ”Midsummer dream”. Foto: Mila Teshaieva

Denna ukrainska fotograf bidrar med flera av utställningens mest berörande verk. Teshaieva är Berlinbaserad men återvände i mars till hemstaden Kiev, för att dokumentera livet under kriget. Hennes andra serie ”Fragments of life – a ukrainian diary” består av vepor med dagbokstexter och bilder av förödelsen, men också av motstånd och solidaritet. Här kryper krigets grymma verklighet och känslostormar nära inpå, omväxlande med korta stunder av stressbefrielse och glädje.

Även Sonja Nilsson är en ny bekantskap för mig. Hon har byggt upp ett antal dioramascener insprängda i lågt placerade hålrum i innerväggar. I dessa interiörer med videoprojektioner utspelas diverse dramer mellan olika små figurer. Själv har jag svårt att koncentrera mig på de hetsiga diskussionerna, tvingad att stå böjd i obekväma ställningar, med resultatet att jag mest hör invektiven och bländas av tekniken.

Men väl hemma läser jag den tillhörande boken ”Visibility is a trap – the source book”. Den innehåller helt fantastiska historier om personer som fötts med en könstillhörighet och senare identifierat sig med en annan. Det handlar även om andra sorters tillhörigheter som människor tagit till sig, för att efter att ha ”outats” framställts som bedragare. Konstnären däremot ställer psykologiska och filosofiska motfrågor, som ger nya perspektiv. I videorna gestaltar skådespelare dessa komplexa karaktärer och låter dem käfta med varandra.

Sonja Nilsson, ”Aaaaauuthhhenticityyyyy!!!”, dioramascen med videoprojektion. Foto: Staffan Jofjell

Sist men inte minst vill jag lyfta fram Anna Perssons installation i Rokokorummet, med blyertsteckningar som bas och en Artist’s book i en mångbottnad låda. Bland teckningarna finns några som suggererar fram spiritistiska seanser, där konstnärens farmor deltagit.

Än mer fängslande är de animerade filmerna, framför allt ”Tic tac 0,2”, som visas i det angränsande filmrummet. Här interagerar en ung ballerina med rytmiska blyertslinjer och projektioner av sig själv i olika format. Flickan har dock svårt att styra de klassiska balettrörelserna, som störs av spasmiska tics. Men efterhand anas en försonande acceptans, kanske även övervinnelse. Ett rörande mästerstycke jag sent ska glömma.